onsdag 29 juli 2015

Stadsbesök

Jag for in till Kalmar,
det var något jag hade fått till mig, att jag skulle köpa
i den andliga butiken där, som numera ligger centralt i Kalmar
jag har känt mig skör de sista dagarna,
men jag vill leva, och jag vill njuta av mitt liv
så jag åkte iallafall, ensam
för jag tänkte att jag kan unna mig
att umgås lite med mig själv
det blir fint, tänkte jag

Men efter att ha hittat det jag sökte efter
tappade jag modet,
irrade jag bort mig någonstans där jag strosade runt
södra Långgatan, Sjögatan, Larmgatan, med flera
omgiven av människor som också ville njuta
av att få finnas till,
jag kom bort mig
och mörkret inom mig, fördunklade min blick
de förälskade som vackert gick och höll varandra i händerna
skar som knivar i mina ögon,
vännerna som skrattade tillsammans på uteserveringarna
fick mig att känna mig ensammare än någonsin
för jag gick där ensam utan någon intill mig
att dela stunden med.

Men det är okej tänkte jag
för en flummig förvirrad konstnärssjäl
att vara lite bortirrad där, längs med gatorna
i vackra Kalmar
ensam eller ej,
ensamheten borde inte skrämma så djupt.
Jag är lite konstig, och vissa begriper sig inte på mig,
det gör jag inte ens själv,
så hur ska jag begära att någon annan gör det.

Jag bara måste in på mitt favoritfik,
där kan jag nog få sitta med en underbar fika
och hämta andan
njuta av mina andetag,
det är ju ändå semester.

Jag går in på Kullzenska, det bästa fik jag vet
tittar runt
det finns gott om lediga platser,
jag har inte varit där sen jag var där med honom sist
jag minns speciellt,
en kall vinterdag, 
när han fick mig att nästan spotta ut kaffet över bordet
när han avslöjade för mig att han var gravid
då när mitt hjärta sjöng av glädje
och jag tilläts vara hur sprudlande fånig jag ville
för jag hade honom, "ölandssonen"
som hade bjudit min själ till att bo hos honom i Kalmar
och för en kort stund, var jag en älskansvärd kvinna.

Ställer mig i kön
men någonstans här blir rummet plötsligt
väldigt litet
Väggarna kommer mig för nära, människorna kommer mig för nära
jag börjar svettas
och de förnedrande blickarna de ger mig,
existerar bara i mitt huvud,
men smärtan är riktig
här kan jag inte stanna
jag måste ut.

Jag är ledsen Kalmar
jag måste lämna dig nu genast
det blir för mycket för mig just nu
jag har för kaotiskt i mig själv just nu
så jag behöver lugnet och inte det livliga
jag får acceptera det, acceptera mig
och hur det är att vara en människa
som lever med ångest,
och när barnet i mig gråter
så har jag lärt mig att jag måste
vara snäll mot det
ge det kärlek och trygghet
jag hoppas att du kan älska mig ändå
det är bara så jag fungerar
allt gott önskar jag dig
och jag bjuder dig ett ljummet farväl
tills vi ses igen.