Jag vaknar förstenad. Kan inte röra mig. Min kropp känns som
att den skulle väga flera hundra ton och den pressas ner i madrassen som om något stort osynligt satt på den. Jag kämpar och kämpar för att få igång
kroppen men jag är fast, totalt förlamad och kroppen fortsätter att tryckas ner i madrassen.
Jag vill skrika i panik. Men ingenting händer. Jag hör hur jag skriker inom mig
men ifrån mina läppar hörs inte ett ord. Jag är totalförlamad och oförmögen att kommunicera.. "Sömnparalys jag har träffat dig förut. Jag vet vad som händer när
du kommer på ovälkommet besök" tänker jag och får inte lika stark panik
som första gången det hände men paniken jag känner är tillräckligt stark och
obehaget är fruktansvärt.
Plötsligt blir jag
varse om att någon har tagit vår lägenhetsnyckel. Nu skenar hjärtat iväg som om
det försöker slå sig ur kroppen på mig. Det är någon i hallen och jag kan känna
hur det hotfulla kommer närmre. Jag försöker förgäves att kasta huvudet fram
och tillbaka för att bryta min förlamning. Jag skriker för allt vad jag är värd
på min fästman som ligger bredvid mig men som jag inte kan vända mig till.
"Älskling! Det kommer emot oss älskling. Det är någon eller något i
lägenheten älskling. Jag kan inte röra mig älskling. Snälla hjälp mig! Barnet
älskling, låt det inte komma nära barnet" Jag skriker i panik men utåt hörs bara gnyende, knappt hörbara.
Så ser jag den i
skenet utav julgransbelysningen, hur den står där i dörröppningen in mot
sovrummet och betraktar mig. En stor svart diffus gestalt som kunde den ta
vilken form som helst. Som något stort demonliknande i ett moln av svart rök
och den kommer emot mig och jag vet där jag ligger att den vill mig illa. Det är något hotfullt med hela dess uppenbarelse och den har kommit för min skull. Paniken eskalerar när jag vill fly men ligger förlamad. Steg för steg närmar
den sig. Den som vill mig illa. Jag känner hur den utstrålar ren och skär
ondska. Demonen. Måtte den inte ta barnet, min vackra lilla dotter.
"Älskling den kommer emot mig!" Jag ropar hans namn om och om igen.
Högre och högre tillslut hörs mina gnyende högre. Min röst börjar bryta igenom. Ditt namn kommer ut väldigt
sluddrigt över mina läppar, men det är ditt namn som kommer ut. Plötsligt
släpper det, samtidigt som du har förstått att jag vill ha kontakt med dig. Vilken lättnad. Jag kan röra min kropp igen. Demonen
är borta och jag vänder mig hastigt mot dig och kryper in i din famn. Du tror
att jag har drömt en mardröm. Men jag berättar att jag haft en sömnparalys
igen. Men att denna gången hade det varit annorlunda, jag hallucinerade och det
var som hämtat ur en Stephen King bok och jag var otroligt rädd.
Varelsen är borta,
men synen av den sitter kvar på min näthinna och obehaget sitter kvar inombords
länge länge. Jag ligger vaken tills det blir ljust ute, innan jag tillslut
lyckas somna om.
Lika obehagligt varje gång. Dock första gången jag hallucinerar under någon av mina sömnparalyser.
