Den lilla djävulen

Hon blickar upp ifrån sin inredningstidning och tittar på de båda pojkarna som leker tillsammans. Hon vet att man inte ska favorisera barn men Josef är faktiskt ännu vackrare än Kian. Mycket vackrare. Det är något speciellt med hur hans mörka lockar faller ner över ansiktet, likt en lejonman och hans guldbruna ögon som glöder nästan likt bärnsten när han är lycklig. Hans fulländade små händer. Hans söta små läppar, och hans lekfulla öppna personlighet. Så nyfiken på allt och alla. Så snäll. Likt en liten ängel.

Kian, den förstfödde väcker inte samma ömhet i hennes hjärta. Han är också fin men inte i närheten av Josef. Inte änglalik. Det är något med den pojken som får henne att rysa i hela kroppen. Något med hans mörka, nästintill svarta ögon som väcker en känsla av obehag inom henne. Likt ett avgrundsdjupt mörker, en oändlig tomhet. Kian med sitt ljusa tjocka kortklippta hår är mer resignerad,  han är väldigt duktig på att måla och han kommer ihåg saker och berättelser man berättar för honom.Visst är dom söta där dom leker tillsammans. Men ändå, det är något med honom. En känsla hon inte vill erkänna ens för sig själv, men hon är rädd för sin förstfödde son. "Du är död. Jag har dödat dig nu!" Utbrister Kian glatt. " Nu kan mamma o pappa bara älska mig igen, som dom älskade mig innan du ens var född" Fortsätter han ivrigt.

Kian, har med ens förvandlats till Kain. Ja, Kain vore ett mycket mer passande namn för den pojken. Likt han som enligt bibeln begick det första mordet i mänsklighetens historia.

"Kian, vi älskar er pojkar båda två lika mycket. Sådär säger vi inte till varandra!" Ryter hon ifrån. "Nu städar ni undan här, så ska vi ha fruktstund och sen ska jag läsa eran favoritsaga för er. "Mamma det är okej, vi lekte bara!" Protesterar Josef. "Seså, det är iallafall dags för fruktstund nu så se till att plocka upp efter er pojkar!"  "Okej mamma" Säger Kian och iakttar henne med sina mörka ögon så att hon får kalla kårar längs med ryggraden. Han kommer aldrig att glömma bort det ögonblicket, hon ser det på honom. Ondska bor i de där mörka ögonen. Kain vore ett mycket mer passande namn på den pojken. Den lilla djävulen.  

Skrivet utifrån skrivpuffs ord: är faktiskt ännu vackrare än.

De lyckliga två

Utanför är det ingen som vet någonting. Inga ögon ser vad som händer bakom stängda dörrar. Ser märken, kläder lätt kan dölja. Man ska inte skada andra människor. Människor man älskar. Sånt gör man bara inte. Så får det inte gå till. Dom man älskar vill man visa kärlek, vill man göra lyckliga, vill man visa respekt. Smärtan kom kraftigt och intensivt över henne. Hon la handen över sitt bröst, varje andetag kändes omöjligt att bära. Men hon fortsatte att andas. Fortsatte att leva. Det var en smärta som ständigt plågade henne ofta nu för tiden, den satt där som en klump i bröstet och trodde att dem var bästa vänner. Ångest kallades det och den hade varit hennes följeslagare mer eller mindre hela hennes liv. Hon hatade det.

Hon skruvade otåligt på sig där hon satt på sitt favoritfik. Tänk om någon såg det fasansfulla, det vidriga som hade hänt med henne. Tänk om någon såg vem hon egentligen var och hur hon egentligen mådde. Hon hoppades inte att någon skulle komma fram och fråga hur det var med henne. Idag var hon inte säker på att hon skulle lyckas ljuga. Idag skulle hon nog öppna sig som en bok. För lögnen och fasaden var en fruktansvärd kraftansträngning att upprätthålla. Tänk om någon såg igenom henne och såg sanningen.

Hon visste inte när gränsen för det förbjudna hade överträtts. Hon visste inte hur det gick till när hjärnan plötsligt förvandlade någon till en person den inte brukade vara, eller ville kännas vid att vara. När passerades gränsen och varför? Hur kunde två människor som älskade varandra någonsin hitta tillbaka till det som hade varit mellan dem, innan det fasansfulla hände? "Jag älskar honom" viskade hennes hjärta ut i det tysta. Och hon visste att han också älskade henne. Så varför kunde det inte få stanna så? "Varför...åh varför var det tvunget att finnas våld!?"

Hon klarade inte mer. Hon tog på sig sin långa rock och skyndade ner för den mörka spiraltrappan ut i vinterkylan, och hon drog in den iskalla luften i hela sig som om hennes liv hängde på det. Hon hade varit så dum som hade gått till det gamla fiket ifrån början. Hon klarade inte av det idag, hur mycket hon än älskade det där gamla haket.

Tänk om någon såg sanningen. Allt hon ville var att gömma sig för omvärlden. Hon orkade inte möta folk just nu. Blicken var stadigt fäst ner i marken. Hennes fötter jobbade snabbt och lätt utifrån stan, hon var tvungen att komma bort, tvungen att komma hem. Hem till tryggheten innanför de betonggråa lägenhetsväggarna. Hem, dit där ingen kunde se vad som hände, där ingen skulle kunna lyckas få reda på sanningen genom att bara titta på henne. Som om någon hade röntgenblick och kunde se igenom hennes kläder, igenom hennes skinn.

"Äntligen!" Tänkte hon när lägenhetsdörren gled igen bakom henne och hon sjönk ihop likt en sopsäck innanför den med tårarna rinnande längs med kinderna. Hon var ensam hemma. Han skulle inte komma hem ifrån jobbet förrän efter klockan fem. "Jag älskar honom!" viskade hennes hjärta. Och hon bad en stilla bön ut i tystnaden om att monstret skulle hålla sig borta ikväll,och att allt skulle få bli bra igen.

Hennes hjärta skulle gå sönder för all framtid och det skulle inte finnas någon återvändo om hon la händer på honom en gång till, eller spottade på honom ur vansinne. Kunde hon inte kontrollera sig själv nu, skulle allt vara förlorat. Skulle hon vara förlorad för alltid.


Skrivet kring skrivpuffs ord: Utanför.

Processen

Snälla,

Ställ inga frågor.

Det blir nog bra,

någon gång.

Processer tar tid.

Någon gång

blir det nog

bra.

Drömmen om Grekland.

Hon stod och putsade kotlettraden som butiken hade marknadsfört som fläskytterfilé och som hon hade köpt till ett förmånligt pris eftersom att det var kort datum på den. Hon tittade ofta efter de röda lapparna på färskvarorna när hon var ute och handlade. Bra både för miljön som hon ville skulle räcka till framtida generationer, och för hennes egen överlevnad. Livet som pensionär hade visat sig  att bli en ständig kamp för att få pengarna att räcka till räkningar, mat, och att kunna hitta på något roligt med systern, väninnorna och barnbarnen. Men samhället brydde sig inte om en pensionerad änka, som hade jobbat flitigt och betalat skatt i hela sitt liv. Pensionen kändes som ett hån som skrattade henne elakt rakt i ansiktet. Hon och Bertil hade räknat med att få vara tillsammans den här tiden i livet, men ödet ville annorlunda och en hjärtinfarkt hade tagit honom för sex år sedan. Så hon hade berövats sin älskade man och hon hade lämnats ensam med att klara sig på en undermålig pension. Som tur var, var hon ekonomisk. Det var sällan hon slängde något i matväg och 20-tals huset hon och Bertil hade köpt tillsammans i sin ungdom, tillät henne att bo ganska billigt då nästan hela lånet var avbetalat.

Hon gnuggade in kotlettraden i härliga kryddor och slängde på några rejäla smörklickar och lite färsk timjan innan hon satte in den i ugnen. Hennes tvillingsyster skulle komma på middag och stanna över natten då deras flyg skulle avgå tidigt imorgon bitti. Dom skulle ut och resa bara dom två, få lite kvalitetstid tillsammans. "Zakynthos... Grekland. Äntligen kommer jag!" Utbrast hon glatt och tog en mun ifrån vinglaset som stod på arbetsbänken intill henne. Det var en dröm som hade funnits i henne sedan hon var ung. Hon hade sett bilder ifrån detta paradis när hon var en liten tös och bestämt att en dag skulle hon åka dit. Sen hade saker i livet kommit emellan och det hade aldrig blivit av.

Sen, igår eftermiddag, hade hennes tvillingsyster ringt och överraskat henne genom att berätta att om hon hade några planer den närmsta veckan så fick hon minsann avboka dem, för att hon hade  minsann bokat två flygbiljetter. Sen hade dom suttit och diskuterat över telefon och de hade även bokat ett hotell med "All inclusive", för att komma undan så prisvärt som möjligt. Som hennes syster hade sagt kunde dom ändå välja att äta på andra restauranger om dom skulle känna för det.

Så hon hade inte protesterat, det gällde att passa på när man fick en sådan chans. Hon blev varm i hjärtat när hon tänkte tillbaka på hur hennes syster hade insisterat på att få bjuda henne på flygbiljetten. "Älskade fina syster!" Tänkte hon medan hon blandade ner salladsosten i sin grekiska bondsallad, kvällen till ära. "Imorgon... Imorgon äter jag den äkta varan, med äkta feta och supergoda oliver" tänkte hon och log förnöjsamt. Hela köket uppfylldes av en angenäm doft ifrån kotlettraden i ugnen och radion spelade den gamla låten Carlifonia Blue med Roy Orbison. Förväntningarna var höga. Det här skulle bli en upplevelse hon skulle bära med sig så länge hon levde. Det var en stund av lycka för henne.

Mobilen låg urladdad i handväskan som hängde i hallen. Hon hade glömt att ta upp den och sätta den på laddning när hon hade varit och handlat tidigare under dagen. Så signalerna gick aldrig fram. Signalerna av samtalet, samtalet som skulle komma att förändra allt.

Skrivet utifrån skrivpuffs ord: Passa på

Den gamla koranen

Det var med stor vördnad som han tog upp den välanvända gamla koranen som låg på sidobordet intill hans favoritfåtölj. "Jiddo.(Farfar)" viskade han ut i tystnaden och tittade på de slitna bruna läderpärmarna med dess guldiga ornament. Han tryckte den ömt mot sitt hjärta sedan lyfte han den till sina läppar och kysste den, precis som han kom ihåg att hans farfar brukade göra när han hade läst i den, därefter brast han ut i våldsam gråt, när saknaden blev honom övermäktig.  

Han var inte girig, så när hans farfar hade dött, hade han inte som en del av de andra barnbarnen varit intresserad av att ärva någonting pengamässigt värdefullt. Han hade älskat sin farfar och hela hans stora varma hjärta med hela sitt väsen. De hade varit som bästa vänner. Så han hade frågat sin pappa om han kunde få sin farfars koran, och några andra boktitlar ur hans bokhyllor, som han visste var hans farfars favoritböcker. Så hans pappa hade fixat detta åt honom utan några större problem, när det gällde bodelningen var det ingen annan i släkten som var intresserad av gamla böcker och varsin koran hade alla redan. Kareem hade redan läst sin farfars favoritböcker och diskuterat dom tillsammans med honom när han levde. Men han ville ha dom ändå för hans farfar var bibliofil precis som han själv hade blivit tack vare honom och för att han kunde minnas honom genom att läsa om hans favoriter.

Han mindes sin farfar som en varm, rolig och ödmjuk men auktoritär människa, de flesta som träffade honom kom att älska honom. Han hade alltid en berättelse eller två redo för den som ville höra. Skratten samsades med doften ifrån det arabiska kaffet och vattenpipan mellan husets gamla tavelprydda väggar. Hans farfar stora tjocka lockiga hår levde sitt eget liv och hans väl tilltagna mustach som växte över hans smala överläpp gav hans ansikte karaktär. Ögonen var brungröna och strålade visdom, och trots svårigheter och smärtsamma förluster brann de av en levnadsglädje som inte gick att ta miste på. Hans skratt var bullrigt och hördes lång väg. OCh så många gånger hade de ögonen strålat kärlek mot Kareem. Och så många gånger hade skrattet bullrat bara för honom när han och hans farfar hade delat hemligheter med varandra.

Koranen efter hans farfar hade varit viktig för Kareem även att han hade sin egen. För gud var viktig för hans farfar och dom hade haft så många samtal om gud och tro. Kareem hade alltid trott på en gud, även om han hade blivit fostrad in islam så hade valet att stanna kvar där varit hans eget. Han hade haft en period när han läst på om andra religioner och han hade debatterat med så många olika muslimer och kristna och judar och lyssnat till många olika lärda. Men ateism var inte hans grej och islam var den religion där han kände sig hemma, sen fick andra välja det där dom kände sig hemma.  Man kan inte tvinga någon till att bli muslim eller till att tro på någonting överhuvudtaget, om personen själv inte har viljan i sig. Är det inte äkta i hjärtat, är det inte till för gud ändå. Och hans farfars berättelser om saker han sett och upplevt i sitt liv hade fått Kareem att sakna att växa upp i ett land där kärleken till gud var varm och vördnadsfull. Där kärleken till gud var någonting vackert och inte något man blev idiotförklarad och hatad för. Men ingenting skulle få ta hans tro ifrån honom, oavsett vad människor tyckte eller tänkte. Den var en del av honom, Allahu akbar, (Gud är störst.) Och definitivt större än trångsynta aggressiva människor.

Kareem hade under hela sitt liv älskat att lyssna till sin farfars berättelser. Genom dessa berättelser hade han inte bara lärt känna sin farfar och andra människor utan även sitt ursprung. Han hade lärt känna sitt hemland Palestina som han hade lämnat tillsammans med sin familj och sina syskon när han bara var några månader gammal. Han hade lärt känna landet där hans hjärta slog sina första slag, landet där han tog sina första andetag, landet som tillhörde honom men som hade stulits ifrån honom och hans folk.

Så han hade suttit med sin farfar och druckit det kardemumma kryddade arabiska kaffet, låtsats att han tyckte om det, tills han en dag älskade det. Han hade suttit där, han hade frågat ut sin farfar, och han hade lyssnat om och om igen hundratals gånger tills han kunde varenda detalj och berättelserna blev en del av honom och han en del av dem. De fanns där inom honom som en dyrbar skatt. Och han skulle skriva ner dom en dag när tiden var redo, Inshalla (ske Guds vilja)  Han skulle skriva sin farfars och sitt folks berättelse. För att de berättelserna tillhörde också honom.

Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Tillhöra.

Med reservation för eventuelle småändringar, då jag inte hunnit bearbeta den än.

Brusten morgon

Kritiken träffade henne som ett slag i magen. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ta kritik, hon hade blivit bättre på det när hon blev äldre men riktigt bra på det skulle hon nog aldrig komma att bli. Självkänslan därinne som skulle hålla henne uppe på benen trygg i sig själv med en ömsint kärlek till sin egen existens, var trasig sedan barnsben och dväljdes tillsammans med hennes alltför brustna hjärta på en sluten anstalt, i ett rum av mörker någonstans långt därinom henne.   

"Jaja livet går vidare" muttrade hon knappt hörbart och tog en stor klunk av sitt nattsvarta morgonkaffe, rättade till glasögonen och fortsatte att ögna igenom sin tidning medan radion spelade en glad melodi ifrån sin plats på fönsterbrädan.  

Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Kritik.