söndag 29 september 2013

Den raserade vänskapens ruin

Jag såg genom din smärtomur
och där bakanför såg jag dig
utan dina demoner
jag trodde att du ville förändra
att du ville skapa en bättre framtid för dig själv
fylla dig själv med lycka
sprida kärlek till dig själv
som du sedan kunde dela med andra
men du fortsätter att fylla dig själv med gift
injencera hat och ilska,
det är ditt liv och jag kan inte hindra dig
och även om jag kunde, är uppgiften inte min
inte ens med min önskan om ett bättre liv för dig
känner du det inte
vill du det inte själv
då spelar det ingen roll
hur många andra som vill finnas där för dig
för du gör det inte lätt
och alla som försöker finnas där för dig
har inte samma acceptansförmåga som vad jag har
inte samma tålamod
och när du väljer att falla tillbaka
för att det är enklare att ta den lätta vägen ut
än att kämpa mot det jobbiga
som skrämmer en till vansinne,
och när du sedan vänder din giftiga vredesblick mot oss andra
på de som bryr sig
som verkligen försöker finnas där för dig utan fördomar
trots att du ofta skriker mörker över oss
när du
väljer att hugga en av oss med din hatfyllda spruta i ryggen,
med mål att injencera,
vidriga elakhetsdrag
då kan du kan räkna med
att eftersom att jag såg bakanför din smärtomur
såg dig som du var, så är det inte din sjukdomsdemon jag väljer att se som skyldig
utan dig som person
och en människa kommer inte undan med
att kasta hur mycket elakheter som helst mot någon annan
då kan du stå kvar där i ruinerna av söndertrasad vänskap
med giftsprutan i handen och med medömkan upp till halsen,
med tårglittrande ögon
fråga dig själv varför du är så ensam
och jag kan inte lova

att det svar du får
inte kommer att förgöra dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar