Jag hade känt mig vilsen under dagen.. Bitvis hade jag varit riktigt lycklig
och gett av mig själv. Kunant lyfta människor och fått dom att skratta. Känt
mig behövd och värdefull. Men på ett annat sätt samtidigt, som om att hela
jag är en diffus dimma som det inte riktigt går att greppa om. Jag är inget
som går att ta på. Inget som tillhör mig, som förknippas med mig. Som att
jag inte kan nöja mig med att bara vara jag. Jag måste åstadkomma något bra
också. Få en klapp på axeln för att jag har varit duktig. Som att jag inte
kan tillföra något.
Klockan är halv två på natten. Jag har varit hos en värdefull vän och
druckit te och pratat i några timmar. Hon har lyssnat och pratat och vi har
varit glada tillsammans, skrattat. Glittrande ögon i värmeljusens inbjudande
sken. Inneslutande mjuk kärleksdimma. Hemmakänsla. Trygghet och lycka fyller
mig. Jag är ett mirakel. Under kvällen har vi även påmint oss om
våra rädslor och att vi är duktiga som kämpar vidare trots det. Växer oss
starka, lär av livets läxa.. Försöker ta till oss tryggheten, drivkraften
bakom. Vi är starkare än våra rädslor.. Jag blev påmind om vikten av att ha
"pissdagar" emellanåt, för att kunna känna harmoni och lycka andra
dagar. Yin o yan, sol o måne, natt o dag etc etc
Så nu går jag genom ett nedsläckt köping.. Det käns magiskt att se hur
belysningen skäner ett annat liv. Kastar ljus över vinklar på byggnader och
träd som man inte ser under dagtid. Bara gatubelysningen, stjärnorna, träden
och jag och lägenhetslängornas talanade tystnad. När jag börjar närma mig
mitt hem, är det lite mörkare runtomkring och jag svänger runt gaveln på en
av lägenhetslängorna, en sträcka jag alltid brukar gå natt som dag, in till
en mörk bakgård/innegård. Och innan jag hinner runda nästa gavel fylls jag
av en väldig obehagskänsla och när jag svänger sista biten runt andra gaveln
och reagera är den där. Jag ser det svarta djuret stå där, spänd med
vartenda muskel i sin kropp redo för att kasta stig över mig.. En dobermann
redo för attack. Den har fixerat mig med sin blick och vit löddrande fradga
väller ur den öppna munnen när hunden morrar åt mig och jag ser de gulbleka
tänderna glittra i sin salivglans.., Jag stannar upp vacklar till och vill
vända mig om och springa. Hjärtat vill plötsligt slå sig ur bröstet på mig
och jag känner pulsen i tinningarna och jag vill fly för mitt liv. Jag får
ont i magen och jag fylls av mörker och obehagskänslor.. Det käns hotfullt
och jag vill hem till tryggheten..
Lika fort som synen kommit till mig har den försvunnit. Jag blinkar till och
tittar ut i mörkret framför mig. I den mörka buskens dans i vinden, ögnar
igenom, söker av men den finns inte där.. Den fanns aldrig annat än inom mig
och jag börjar återigen gå framåt men känslan i magen och hjärtat vill
inte försvinna. Jag brukar inte vara rädd för speciella hundraser så men sen
börjar jag ta in det. Det kommer till mig. Hunden var inte min fiende, det var
inte hunden som var ett hot mot min hälsa. Det vackra respektfulla djuret kom
som min läromästare. Plötsligt bara vet jag att det är så, hunde ville mig
något.
Jag skyndar på stegen upp för trapporna hemma skyndar in till
bokhyllan och slår upp dobermann i Djurens språk av solöga: "Säg ifrån
och visa vad du vill. Du bestämmer över ditt eget liv. Min gåva till dig är
att ta tillvara din egen självbestämmelserätt. Här gäller dett att fatta
egna beslut utifrån dig själv." Tack där fick jag det. Hela känslan av
att hunden inte var hotet. Den kom som min vän. Den visade sig ilsekn, för att
stunden krävde det. Jag behövde bli rädd för att vakna upp. För om hela
dagen varit en diffus dimma. Så kom djuret till mig med en påminelse om att
jag är en kraftfull skapare som kan påverka mitt liv. Åh det största hotet
jag har mot mig själv, är jag själv när jag vägrar att lyssna till mina
egna behov och handla utifrån mina förutsättningar.
Så jag tackar djuret som kom till mig i den mörka natten. Min nattliga läromästare,en reflektion skapad ur mig själv. Jag tackar för
att det gång på gång visar sig för mig att jag inte är ensam i min helande
självförverklingsresa i livet. Livet är fantastisk och fantastiska saker kan
hänsa oss om vi tillåter oss att tro att det är möjligt. Det finns magi i
vardagen. Varför skulle en enkel kvinna som jag annars se en hund som
egentligen inte existerar, lika tydligt som den gjorde det. För att sedan kunna
lägga färdigt mitt puzzel. Gå över gränser, sudda bort diffushet och
luddighet. Tillåtas att se glasklart och i själens djupa brunn se glittrande
stjärnstoff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar