söndag 25 februari 2018

Drömmen om Grekland.


Hon stod och putsade kotlettraden som butiken hade marknadsfört som fläskytterfilé och som hon hade köpt till ett förmånligt pris eftersom att det var kort datum på den. Hon tittade ofta efter de röda lapparna på färskvarorna när hon var ute och handlade. Bra både för miljön som hon ville skulle räcka till framtida generationer, och för hennes egen överlevnad. Livet som pensionär hade visat sig  att bli en ständig kamp för att få pengarna att räcka till räkningar, mat, och att kunna hitta på något roligt med systern, väninnorna och barnbarnen. Men samhället brydde sig inte om en pensionerad änka, som hade jobbat flitigt och betalat skatt i hela sitt liv. Pensionen kändes som ett hån som skrattade henne elakt rakt i ansiktet. Hon och Bertil hade räknat med att få vara tillsammans den här tiden i livet, men ödet ville annorlunda och en hjärtinfarkt hade tagit honom för sex år sedan. Så hon hade berövats sin älskade man och hon hade lämnats ensam med att klara sig på en undermålig pension. Som tur var, var hon ekonomisk. Det var sällan hon slängde något i matväg och 20-tals huset hon och Bertil hade köpt tillsammans i sin ungdom, tillät henne att bo ganska billigt då nästan hela lånet var avbetalat.

Hon gnuggade in kotlettraden i härliga kryddor och slängde på några rejäla smörklickar och lite färsk timjan innan hon satte in den i ugnen. Hennes tvillingsyster skulle komma på middag och stanna över natten då deras flyg skulle avgå tidigt imorgon bitti. Dom skulle ut och resa bara dom två, få lite kvalitetstid tillsammans. "Zakynthos... Grekland. Äntligen kommer jag!" Utbrast hon glatt och tog en mun ifrån vinglaset som stod på arbetsbänken intill henne. Det var en dröm som hade funnits i henne sedan hon var ung. Hon hade sett bilder ifrån detta paradis när hon var en liten tös och bestämt att en dag skulle hon åka dit. Sen hade saker i livet kommit emellan och det hade aldrig blivit av.

Sen, igår eftermiddag, hade hennes tvillingsyster ringt och överraskat henne genom att berätta att om hon hade några planer den närmsta veckan så fick hon minsann avboka dem, för att hon hade  minsann bokat två flygbiljetter. Sen hade dom suttit och diskuterat över telefon och de hade även bokat ett hotell med "All inclusive", för att komma undan så prisvärt som möjligt. Som hennes syster hade sagt kunde dom ändå välja att äta på andra restauranger om dom skulle känna för det.

Så hon hade inte protesterat, det gällde att passa på när man fick en sådan chans. Hon blev varm i hjärtat när hon tänkte tillbaka på hur hennes syster hade insisterat på att få bjuda henne på flygbiljetten. "Älskade fina syster!" Tänkte hon medan hon blandade ner salladsosten i sin grekiska bondsallad, kvällen till ära. "Imorgon... Imorgon äter jag den äkta varan, med äkta feta och supergoda oliver" tänkte hon och log förnöjsamt. Hela köket uppfylldes av en angenäm doft ifrån kotlettraden i ugnen och radion spelade den gamla låten Carlifonia Blue med Roy Orbison. Förväntningarna var höga. Det här skulle bli en upplevelse hon skulle bära med sig så länge hon levde. Det var en stund av lycka för henne.

Mobilen låg urladdad i handväskan som hängde i hallen. Hon hade glömt att ta upp den och sätta den på laddning när hon hade varit och handlat tidigare under dagen. Så signalerna gick aldrig fram. Signalerna av samtalet, samtalet som skulle komma att förändra allt.



Skrivet utifrån skrivpuffs ord: Passa på

5 kommentarer:

  1. Man känner starkt att det kommer att vända på något sätt. Putsa bort ett par klyschor ("Förväntningarna låg i luften", och så vidare) så blir det ännu bättre.
    Hoppas på fortsättning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag blev bara så glad att inspirationen infann sig så det bara flödade ur mig, du har rätt i att jag kan finputsa texten och hitta lite bättre formuleringar!

      Tack för din feedback!

      Radera
  2. Nu har jag bearbetat texten lite så vi får se om jag låter texten förbli såhär eller om jag hittar utrymme för fler förbättringar.

    SvaraRadera
  3. Förväntningarna känns och man anar fortsättningen. Bra skrivet.

    SvaraRadera