De lyckliga två

Utanför är det ingen som vet någonting. Inga ögon ser vad som händer bakom stängda dörrar. Ser märken, kläder lätt kan dölja. Man ska inte skada andra människor. Människor man älskar. Sånt gör man bara inte. Så får det inte gå till. Dom man älskar vill man visa kärlek, vill man göra lyckliga, vill man visa respekt. Smärtan kom kraftigt och intensivt över henne. Hon la handen över sitt bröst, varje andetag kändes omöjligt att bära. Men hon fortsatte att andas. Fortsatte att leva. Det var en smärta som ständigt plågade henne ofta nu för tiden, den satt där som en klump i bröstet och trodde att dem var bästa vänner. Ångest kallades det och den hade varit hennes följeslagare mer eller mindre hela hennes liv. Hon hatade det.

Hon skruvade otåligt på sig där hon satt på sitt favoritfik. Tänk om någon såg det fasansfulla, det vidriga som hade hänt med henne. Tänk om någon såg vem hon egentligen var och hur hon egentligen mådde. Hon hoppades inte att någon skulle komma fram och fråga hur det var med henne. Idag var hon inte säker på att hon skulle lyckas ljuga. Idag skulle hon nog öppna sig som en bok. För lögnen och fasaden var en fruktansvärd kraftansträngning att upprätthålla. Tänk om någon såg igenom henne och såg sanningen.

Hon visste inte när gränsen för det förbjudna hade överträtts. Hon visste inte hur det gick till när hjärnan plötsligt förvandlade någon till en person den inte brukade vara, eller ville kännas vid att vara. När passerades gränsen och varför? Hur kunde två människor som älskade varandra någonsin hitta tillbaka till det som hade varit mellan dem, innan det fasansfulla hände? "Jag älskar honom" viskade hennes hjärta ut i det tysta. Och hon visste att han också älskade henne. Så varför kunde det inte få stanna så? "Varför...åh varför var det tvunget att finnas våld!?"

Hon klarade inte mer. Hon tog på sig sin långa rock och skyndade ner för den mörka spiraltrappan ut i vinterkylan, och hon drog in den iskalla luften i hela sig som om hennes liv hängde på det. Hon hade varit så dum som hade gått till det gamla fiket ifrån början. Hon klarade inte av det idag, hur mycket hon än älskade det där gamla haket.

Tänk om någon såg sanningen. Allt hon ville var att gömma sig för omvärlden. Hon orkade inte möta folk just nu. Blicken var stadigt fäst ner i marken. Hennes fötter jobbade snabbt och lätt utifrån stan, hon var tvungen att komma bort, tvungen att komma hem. Hem till tryggheten innanför de betonggråa lägenhetsväggarna. Hem, dit där ingen kunde se vad som hände, där ingen skulle kunna lyckas få reda på sanningen genom att bara titta på henne. Som om någon hade röntgenblick och kunde se igenom hennes kläder, igenom hennes skinn.

"Äntligen!" Tänkte hon när lägenhetsdörren gled igen bakom henne och hon sjönk ihop likt en sopsäck innanför den med tårarna rinnande längs med kinderna. Hon var ensam hemma. Han skulle inte komma hem ifrån jobbet förrän efter klockan fem. "Jag älskar honom!" viskade hennes hjärta. Och hon bad en stilla bön ut i tystnaden om att monstret skulle hålla sig borta ikväll,och att allt skulle få bli bra igen.

Hennes hjärta skulle gå sönder för all framtid och det skulle inte finnas någon återvändo om hon la händer på honom en gång till, eller spottade på honom ur vansinne. Kunde hon inte kontrollera sig själv nu, skulle allt vara förlorat. Skulle hon vara förlorad för alltid.


Skrivet kring skrivpuffs ord: Utanför.