tisdag 10 oktober 2017

Skrivkrampen

Hon bläddrar igenom de spruckna drömmarna medan hon avnjuter sitt morgonkaffe. Ögnar igenom sidorna, ord för ord. Så många år av hennes liv där i raderna mellan pärmarna. Det var längesedan nu som de hade skrivits dessa alster, och visst fanns det ett och annat där ibland de bleknade sidorna, som hon fortfarande kunde relatera till. En del som hon fortfarande tyckte var bra. Hennes skrivna ord. Hennes alster. Inte för att hon var något proffs på att skriva, och hon hade långt ifrån någon bra bokidé, berättelserna bara kom till henne och hon fick till sig stycken, karaktärer och uppslag lite huller om buller i ett totalt men rogivande kaos inom sig. Hon älskade de där stunderna när inspirationen som hon kallade det drabbade henne, och hon kunde skriva dygnet runt i ett aldrig tystnande flöde, ja eller hade kunnat göra det, om det inte hade varit för att hon hade varit tvungen att ta tag i andra saker i livet också, som att sköta jobb eller att man var tvungen att sova och äta ibland också. Hon ville så gärna ge ut en bok, det var en dröm hon burit på så länge som hon kunde minnas.

Men egentligen hade det aldrig varit det viktigaste för henne att vara bäst på att skriva även om hon gärna såklart ville vara duktig och blev lycklig när andra gillade det som hon hade skrivit. Men skrivandet var en självklar del av hela henne, något hon alltid hade gjort mer eller mindre. Så även om hon skulle ha varit dålig på det, skulle hon ha fortsatt ändå. För hon hade det som en brinnande längtan som flöt i hennes blod. Som en urkraft, ett eget väsen inom. Och det var för henne ett behov att få skriva lika starkt som att få avnjuta sitt älskade kaffe, lika starkt och viktigt för henne som att andas.  
  
En gång hade hon fått höra av en fin man att hennes ord berörde honom. "Fortsätt skriva! Fortsätt att beröra" Så hade han sagt till henne, och de orden hade träffat hennes hjärta och berört henne djupt. Bekräftelsen på att hennes ord kunde beröra en annan människa, berörde henne och träffade en längtan inom henne hon inte kunde sätta ord på. Han var en enastående människa på många sätt och vis, den där fina mannen. Så det slog henne aldrig att han skulle kunna ha ljugit för henne. För han hade inte haft någon anledning till att behöva ljuga.

Men något hade hänt med henne. Något hade stoppat hennes inre flöde, tystat hennes inre röst, eller kanske att den funnits där hela tiden men att hon hade blockerat sig själv ifrån den. Blivit döv inför den. Hon visste inte så noga. Men vad hon visste var att sidorna som brukade fyllas med ord, nu för tiden, förblev tomma. Och de få välsignade gånger som hon lyckades hitta dit, till inspirationens välsignade land, lyckades hon bara frambringa enstaka fragment, som vackra skärvor av en, en gång i tiden så vacker keramikvas, som nu var smärtsamt krossad.
  
Skrivkrampen hade träffat henne lika kraftigt som beskedet om den fina mannens bortgång. Hon hade blivt lamslagen och tom, hon som andades genom att fylla tomma sidor med neklottrade ord. Vanmaktens gift var obönhörligt smärtsam för henne där hon satt framför det oskrivna bladet utan att kunna fylla det med ord, sina ord.

Hon saknar den delen av sig själv. Hon saknar sitt skrivande. Hon saknar sina ord. Saknar att uppfyllas och bli betagen av meningar. Saknar att möta karaktärer som bara hon vet någonting om, som det är upp till henne att berätta om. Saknar att berätta sina berättelser. Hon känner sig mindre som sig själv nu, när hennes tystnad har stulit den delen ifrån henne. Men att bläddra igenom dessa gamla alster skänker henne en viss tröst. Hon vet att hon har det inom sig, orden på sidorna vittnar om detta. Bläddrar, ögnar igenom. Känner en viss stolthet.


Hon läppjar lite till på sitt välsmakande kaffe och fortsätter att bläddra igenom sina gamla dikter som hon drömde om att få utgivna. Hennes skrivkramp har hållit i sig länge och konstigt nog så måste hon erkänna för sig själv att hon andas ännu. Hon har tagit sig igenom detta tomhetens och tystnadens helvete också, hur smärtsamt det än har varit för henne.  

5 kommentarer:

  1. Hej! Vad roligt att du hittat till skrivpuff. Läs och kommentera gärna andras texter. Det brukar vara uppskattat och är ett sätt att få läsare till din blogg och respons på dina egna texter.

    Så bra din text är! Verkligen en text att känna igen sig i. Tänk vad mycket de personerna som säger "Sluta aldrig skriv" kan betyda.

    Lite allmän information om Skrivpuff hittar du här om du är intresserad. http://skrivpuff.blogspot.se/2016/01/allman-information.html Ska se om jag lyckas göra en klickbar länk också, om inte. Ha överseende. Allmän information

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, vad glad jag blir. Jag är glad att jag hittade till skrivpuff ska bli spännande att ta hjälp av för att utmana sig själv :)

      Radera
  2. Allmän information

    Ett nytt försök med klickbar länk. Fungerar den inte, så klipp och klistra. http://skrivpuff.blogspot.se/2016/01/allman-information.html

    SvaraRadera
  3. Tycker mycket om din första mening. Vacker och samtidigt berättar den så mycket. Hela texten berör.

    SvaraRadera