Jodå åka ut i världen på äventyr och leva sitt liv det kunde hon göra minsann tösabiten. Men att förbarma sig över mig som blev lämnad ensam kvar med min oro, det gick inte för sig, nejdå!  Höra av sig och säga att man mår bra, det var tydligen något man skulle dra ut på så länge det bara gick. Att en annan fick ligga där i sängen och vrida och vända på sig i oro, det togs det ingen hänsyn till. Den kväll när hon rest till bergen kunde jag inte somna. Inte alls. Ja det gick nog åt säkert 30 cigaretter och ett halvkilo mörkrostat kaffe den natten. Det var fasansfullt. Jag satt där på min inglasade balkong och tittade ut över ett snötäckta landskapet som gnistrade i gatlampornas sken. Det var säkert jättevackert och stjärnklart, jodå det måste ha varit väldigt vackert och stillsamt men tror ni att jag kunde njuta av det? Nej aldrig får jag lugn och ro nu för tiden när det ska ut o resas hit och dit. Allt jag kunde se den natten, det var hur bussen hon reste med däruppe på de där smala bergsvägarna kom för nära kanten, tappade greppet och försvann ner över branten. Dom har ju inga vägräcken i de där länderna."Obegripligt! Det är fullkomligt obegripligt att någon vill ge sig ut där!" Det vet man ju minsann hur dom kör dom där utlänningarna. Dom är för bövelen inte riktigt kloka.

Så där satt jag alltså, men varken nikotin eller sobril kunde stilla min oro. Mina händer skakade så att jag spillde ut en hel del kaffe över det lilla bordet och mitt nattlinne i siden. Vilket vidrigt slöseri med så fina bönor. Oförlåtligt! Bara för att tösabiten vägrade höra av sig så fort hon kommit fram. Dagen efter fick jag ett sms om att hon kommit fram oskadd, jodå då gick det plötsligt bra att höra av sig. Hon hade inte orkat höra av sig tidigare för hon hade varit trött när de hade kommit fram till vandrarhemmet och somnat på en gång skrev hon. Jodå det kan man ju förstå. Att vara ute på äventyr och leva sitt liv måste vara väldigt tröttsamt. Ja det var väll tur att hon fick sova iallafall. Lilla trötta tösabiten. Men att jag som en gång burit henne i min kropp inte fick sova alls, det var det minsann ingen som tog någon hänsyn till. Nejdå, inte bry sig om sin mamma inte.

Jag undrar så vad det ska bli av den där däkan. Jag har minsann gjort mitt allt för att vara ett stöd för henne och lära henne att följa sitt hjärta genom livet. Jag lever och andas för henne, trots att hon nog är lite speciell den där tösen. Jodå och lite för överviktig har hon alltid varit också, och inte särskilt vacker. Nej det kan man inte påstå, egentligen ganska ful faktiskt. En på tok för stor näsa, sen smala ögon och liten mun. Hon har alltid sett lite enfaldig ut tösabiten.Det har hon fått efter sin far jodå. Han var också allt lite enfaldig och fruktansvärt ful när han levde. Men någon hade jag ju varit tvungen att gifta mig med och han var snäll och hade en trygg ekonomi och vi skrattade mycket tillsammans. Eller var det jag som skrattade mycket åt honom, han var ju trots allt lite enfaldig karln jag minns inte så noga.  Men hon har alltid haft en speciell utstrålning tösen, som har fått en att bortse ifrån att hon är ful.

Att skaffa karlar har aldrig varit något problem för henne ändå konstigt nog, nejdå det har varit den ena romansen efter den andra.

Men att stadga sig och ge mig barnbarn det har hon inte lyckats med. Nejdå jag får sitta där och lyssna längtansfullt medan mina väninnor i bokklubben berättar om sina barnbarn. Dom har alla barnbarn, flera stycken var, faktiskt! Men inte jag inte. Nej min dotter ska ut och resa hon. Se världen. Uppleva saker. Det är tydligen sådant som är viktigt nu för tiden. Ja jag får väl tacka min skapare för att hon iallafall inte är lesbisk. Alla måste vi gå svår egen väg, och man kanske inte kan begära av henne att hon ska förstå vilket mirakel det är att få ge och älska ett litet liv, för att sen överösa det med kärlek genom livet. Hon är trots allt lite speciell tösabiten, det är hon.  

Övning ifrån sidan skrivpuff: ta en valfri bok och slå upp en sida mitt i boken och välj en mening. 

Sidan 177 i Zahiren av Paulo Coelho: "På kvällen när hon rest till bergen kunde jag inte somna."