Rädda

Han fick aldrig chansen att hinna rädda den antika gamla skänken, han hade varit på affärsresa när det fasansfulla inträffade. Möbeln som han hade köpt en gång under sin studietid fast att han egentligen inte hade råd. Den med de knarrande dörrarna och den något unkna doften. Den med sin flagnade färg och spricka i ena benet. Han hade alltid haft svårt att försvara sitt inköp inför skeptiska familjemedlemmar och vänner som hade tyckt att det var idiotiskt av honom att köpa en antik möbel när man studerade och levde väldigt ekonomiskt begränsat. Han brydde sig inte om deras åsikter. Han hade blivit kär i den gamla tingesten och visste så fort han hade sett den att han inte skulle kunna skiljas ifrån den. Han hade varit tvungen att slå till innan någon annan hann före. Det var kärlek vid första ögonkastet. Skänken hade en historia att berätta, och det var som att den ville förmedla den till just honom.

"Vit" grymtade han medan han tänkte tillbaka. "Vit! Vilket vansinne!" Det kallades tydligen Shabby chic. Allt skulle vara vitt därhemma. Alla hade det tydligen så nu för tiden och hon hade tyckt att det hade varit en jättebra idé att måla om den där, som hon uttryckte det "gamla tråkiga möbeln."  

Han hade aldrig kunnat förlåta sin fru efter det som hade hänt hur mycket han än ville. Han kände det som att hon hade svikit honom. Det hade varit hans möbel och han hade älskat den precis som den var, men vitmålad kom han att avsky den. Han ville inte tillhöra ett helvitt hem, det var inte han.

Han hade varit lika oförmögen att rädda äktenskapet efter det inträffade, som han hade varit att rädda den där vackra gamla möbeln. Det blev som ett skavsår mellan dem, en tyngd utan namn som ständigt hängde över dem. Det gjorde ont i hjärtat på honom att behöva titta på den skändade gamla möbeln, dess berättelse hade tystnat, fått en annan ton. Talade inte till honom längre. Ingenting var längre som förut och ibland när han tittade på sin fru kom han att avsky henne lika mycket som han numer avskydde den vitmålade möbeln.Hon ville ha ett vitt liv. Hon hade tagit för givet att han ville ha det också, att det inte gjorde något. Men det hade gjort något. För det var inte han och det hade förstört allt. Så en morgon när kaffet smakade som bäst reste han sig ifrån frukostbordet och gick därifrån, han slängde en sista blick på den vitmålade gamla möbeln där den stod i vardagsrummet med en vas i klarglas med vita pioner i. En sista blick, ett sista farväl ifrån två som känt varandra väl men som nu hade blivit som främlingar inför varandra.

skriven ifrån skrivpuffs ord rädda.