Morgonskådespel

Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar" mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.

Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt bara var en lek.

"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!" sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.

Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet.