Det syntes inte på honom men allt han gjorde kostade så
mycket energi nu för tiden. Han visste att det var så. Men han hade svårt att
acceptera det. Acceptera den del av honom som fanns där inom som en lurande
demon som blivit en del av honom utan att han hade bett om det. Utan att han
ville ha det så. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Det var dags
att ta sin medicin igen. Hans händer skakade lätt när han förde vattenglaset
mot munnen, bara en av biverkningarna medicinen hade på honom. Medicinen som
höll demonen i schack. Som doktorn säger ska hjälpa honom att leva ett normalt
liv. Vad är ett normalt liv? Vem hjälper honom egentligen med det dagliga
krigandet för att orka stå på benen? Vem hjälper honom att hitta den puzzelbit
av sig själv som han har tappat bort? Satans
jävla sjukdom! Finns du ens eller är det också en lögn?
Skrivet kring meningen: "Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände." ifrån skrivpuffs blogg.
Ja vad är det att vara normal? Så sorgligt att hamna i en sådan sits som din karaktär i texten. Du beskriver känslorna bra!
SvaraRaderaJa bra beskrivet man blir nyfiken på fortsättning =D
SvaraRadera