Dagen då du föddes

Hon hade inte glömt den fantastiska känslan när hon fick upp dig på magen, det där obeskrivligt vackra ögonblicket när hon äntligen blev mamma. Hon hade inte glömt hur gott du doftade då du var alldeles ny och oförstörd. Åh hur hon hade kysst dig som om varje kyss hon gav dig både var den första och den sista. Hon hade inte glömt hur du förändrade henne, hur livet fick en helt annan mening sen du hade kommit till världen. Hur glädjen äventyrslustan och nyfikenheten regerade. Hur du satte färg på tillvaron. Hon kommer så väl ihåg dina framsteg. Ditt första leende, din första tand, hur du satt där i babysittern och sparkade för glatta livet med benen, hur lycklig du var när du lärde dig använda dina händer, när du började krypa, dina första steg, när du lärde dig skriva. Allt fanns kvar där inom henne i ett speciellt rum i hennes hjärta. Och hur ont det gjorde att trampa på de där legobitarna som låg utspridda överallt över golvet därhemma! Hon minns allt sådant!

Därför var det nu så satans obegripligt för henne att ta till sig att du kanske inte skulle klara dig. Så obegripligt att du nu ligger där blek och trött du som var så sprallig och färgfull. Du som hade drömmar det glittrade om. Som var omtänksam och kärleksfull. Nu ledsen och rädd. Hon var också ledsen och rädd, obeskrivligt rädd. Du var fortfarande hennes lilla flicka, hennes älskade dotter och nu var hon tvungen att bevittna om hur du kämpade för ditt liv. Nu fanns det inget hon kunde säga eller göra för att rädda dig. Det här var inget litet skrapsår på knät.

Inte trodde hon på något paradis heller där ni sedan skulle kunna återförenas om det inte gick bra för dig, hon trodde att jordelivet var det man hade och inget mer. Rädslan av att behöva förlora dig till mörkret var obarmhärtig. Hur skulle hon kunna förklara för dig något hon inte själv förstod. Det fanns ingen rättvisa i att barn blir sjuka! Vad skulle hon svara när du nu med rädda ögon tittade på henne och frågade vad som händer om dom inte hittar någon ny lever åt dig, ska hon ljuga om en himmel hon inte tror på?  Sånt var det ingen som lärde en när man blev förälder. Sådana saker gick det inte förbereda sig på eller ens föreställa sig. Vad händer när en förälder tvingas sluta vara förälder? En förälder skulle aldrig behöva tvingas överleva sina barn.Ännu för en tid var hon din mamma, och du hennes dotter. Kanske skulle det fortsätta vara så, kanske inte hon visste inte. Men hon skulle aldrig glömma den fantastiska känslan när hon fick upp dig på sin mage, dagen då du föddes.  

Skrivet kring ordet glömt ifrån skrivpuffs blogg.