Hon som är jag

Jasså, du igen!

Du står och hånler mot mig,

ditt vidriga jävla as

jag kan inte direkt påstå, att det är ett kärt återseende,

jag känner igen ditt ansikte,

det är du som sitter upp och ner i taket och stirrar på mig

med tom blick,

du som spottar svart fradga i mitt hjärta

och fördunklar mitt inre

som om jag vore besatt

jag ser dig själv i min egen spegelbild,

och det gör mig livrädd.

Jag kämpar mot dig varje dag,

krigar stort och heroiskt

men just när jag börjar känna mig bekväm, tro att jag har en chans

lider jag nederlag och du är tillbaka som om vore du aldrig borta.

Jag hatar dig

hatar vad du gör med mig;

en liten ängel, en vanlig människa och en övermäktig demon, och allt detta

i en och samma kropp, min

skapar den störda, flummiga jag som flamsar omkring i en slöja av dimma

hon den där konstiga missanpassade som ingen riktigt förstår sig på,

hon som är jag,

jag som inte kan behålla männen jag älskar i mitt liv

för att de förälskar sig i människan i mig och glimtar ängeln,

men den de får med sig hem, det är demonen,

och det monstret som är jag,

står ingen man ut att älska mot alla odds

det kostar på för mycket

och det är inte deras jobb att bekämpa mitt monster

det är mitt krig inte deras

och jag gråter mig själv till oigenkännlighet

och jag hatar dig för att du lever inom mig,

för att du smygande kryper omkring under mitt skin,

för att du får mig att vakna förbannad och ilsken och med

ett självförakt som inte är av denna värld, för att jag aldrig kan

mätta tomheten du skapar i mitt hjärta, och för att jag bara känns så fel

och jag tackar Gud för de vänner som står bredvid mig,

även när jag grillas i min egen helvetiska skärseld.

Försvinn ångestdemon!

Lämna mig ifred!

Jag vill inte ha dig i min kropp,

vill inte andas din tunga ilska längre

jag vill att andetagen ska vara lätta

och inte en förtvivlad smärtsam kamp!

Du må dväljas inom mig, men du är fan inte jag,

och jag ser dig i min spegelbild

men inbilla dig inte för en sekund att du är hela min spegelbild,

där finns människan också

och hon må vara trött,

men hon erkänner sig inte besegrad

hör du det ditt jävla äckel!?

Så raserades åter mina drömmar om ett liv i tvåsamhet,

och jag är tillbaka i ett liv i ensamhet,

och ensamheten i sig är vacker, den är ett komplement till kärleken, inte ett hot,

även kärleken behöver andrum

men för den som har en bröstkorg som är för trång

för hjärtat som sitter däri,

för den där varje andetag är smärtsamt

och för den som vill fylla tomheten med en kärlek och en närhet

bränner ensamheten som ett gift och inte en befrielse.

Så jag hittar på vad tusan som helst

för att fylla tomheten med en känsla av vara behövd, för att om andra kan behöva mig,

om jag kan vara till någon nytta för någon

om jag kan få någon annan att skratta eller må bra

så gör det kanske inget, att det gör ont i mig att leva just nu

så gör det kanske inget att jag har råkat misslyckas med mitt liv igen,

då kanske min patetiska uppsyn och mina vidriga andetag inte är helt

förgäves