Mardröm

Det är becksvart och runt mig tassar monster med gula och röda ögon, och trots att jag knappt kan se dessa fasansfulla bestar, kan jag föreställa mig deras salivglittrande huggtänder, deras sylvassa klor som kan skära genom kött utan minsta svårighet.

luddigt. Plötsligt en man som är med hundratals andra i öknen, jag är en av alla de andra, mannen tror att han är med vänner. Om han bara visste hur fel han har. Vi är inte hans vänner någon av oss. Vi tänker mörda honom. Han går där i slitna smutsiga byxor. Hans mörka hår är ruffsigt av vinden och hans bara överkropp, mager. Han är lycklig, han känner sig hemma. Han vänder ryggen mot oss, och nu ska det ske. Han ska dö. Alla vet det utom han själv. Jag drar efter andan när skottet ljuder och träffar honom. Nu ska han falla ihop snart. Han vänder sig om, tittar förvånat på oss. Sen börjar hans hemska skratt ljuda och ett mörkt moln sluter sig kring oss och stiger mot skyarna. Någonting händer, han transformeras och det är ingen man vi ser framför oss. Det är en lång vacker ståtlig ond drottning. Och nu tänker hon ha ihjäl oss. Fast att vi bönar och ber. Vi hade bara följt order. Våra böner är lönlösa.

Hjälp, konflikten gnager i mig, tuggar sönder mitt förstånd. För jag ska spolas bort med dom otäcka monsterna. Dom besegras, något har öppnat en gång ner till underjorden och det är där dom sugs ner. Det ena monstret efter det andra. Ner i en djup svart tunnel, förvisade. Jag håller på att sugas ner tillsammans med dom. Jag håller krampaktigt fast mig i öppningen ner till det här oändliga mörka hålet. Jag är rädd. Jag vet att jag inte är så pass stark att jag kan hålla i mig så pass länge. Och jag vet att ingen kommer att komma till min räddning. Deras mol är att jag, ska med dom andra monsterna. Jag ska tillintetgöras. Jag vill inte följa med monsterna, jag vill stanna i ljuset, vill stanna hos det som är gott. Jag vill inte lyssna till demonerna i huvudet som skapar mörker kring mitt hjärta när de säger att jag är ett monster likaväl. Att jag måste gå samma öde till mötes. Jag är förlamad av min egen skräck. Jag försöker att förklara att jag inte är så hemsk ändå, även att mina ögon är fördunklade av mörker. Jag är inte ett monster skriker mitt hjärta förtvivlat i mörkret. Eller?


Min vackra sprudlande syster Sara, gestikulerar hejvilt när hon pratar med mig. Hon ler mot mig och hon är underbar, helt enkelt underbar. Men nej vad är detta? Hjälp någon skjuter min Sara i bröstet. NEJ. Min Sara dör. Detta får bara för fan inte hända. Inte kan någon döda min underbara syster. Inte kan man bestjäla henne hennes liv och tvinga oss efterlevande att stanna kvar utan henne. Detta händer. Sara är död, och en stor del av mig dog med henne. Jag blir som barn pånytt. Och jag minns hur hon läste högt för mig och tvillingsyrran. Jag minns hur vi promenerade och samtalade och nu ska hon aldrig tala mera. Aldrig le. Aldrig titta på en med sprudlande levande blick. Och jag gråter något så förtvivlat. Sara är död, och jag måste tvingas leva utan henne. Hur ska man begäras att klara av något sådant. Plötsligt ligger jag i en av barndomens sängar. Jag ligger på nedervåningen av våningssängen i furu. Tillbaka i lägenheten i jämjö. Men något stämmer inte, våningssängen står, där Saras säng brukade stå. Där Saras säng ska stå. Över mig ligger tvillingsyrran. Hon har lyckats somna. Om jag bara kunde begripa hur. För jag ligger där och gråter hysteriskt. Det finns ingen hejd. Jag saknar min Sara. Och jag vill ha min Mattias hos mig. jag kollar mobilen om och om igen, men inget meddelande tyder på att min älskade är på väg till mig. Varför kan han inte komma till mig? Varför kan han inte förklara hur någon kan ha gjort såhär? Förstår han inte att jag behöver honom? Jag vill ha honom hos mig, för jag vet inte hur jag ska kunna överleva detta. Jag vill få gråta i hans famn med mitt ansiktet tryckt mot hans varma bröst. Jag vill känna doften av honom och jag vill att han ska omfamna min sorg med kärlek. Men jag gråter hystersikt. Jag är ensam. Och inga omfaningar i världen kan få min Lullen att komma tillbaka. Att skriva med mig nätterna igenom, att prata drömmar med. Hon kommer inte att komma tillbaka. Detta är verkligheten. Jag kommer resten av mitt liv tvingas leva utan henne. Hur kan man begära något sådant? Hur kan man begäras vilja leva vidare. SARA ÄR DÖD!

Jag vaknar... Blickar ut i det tysta mörkret omkring mig. Lokaliserar Candys sovande andetag vid fotändan av sängen.. Det var bara en dröm. Sara lever. Vilken tur! Jäkla skitmardröm! Men jag kan inte skaka av mig den tunga känslan av trasighet runt hjärtat. För jag känner mig som en mindre värdig människa. Ett monster som ska sköljas bort med alla de andra.

Hm...lika bra att gå och sätta på lite kaffe då.