Trasighet

Fulgråter, fulgråter fulgråter. Om och om igen. Snoret står som rännilar ur snoken och jag snörvlar,tjuter, gnäller och gnyr och tårarna tycks bara inte vilja sluta rinna. Vilja ta slut.

Tankekaos. Tärande och  envetet gnagande. Fram och tillbaka och tillbaka igen. Kan inte hitta vägen ut, allt upprepas om och om igen, känns in och analalyseras utan resultat. JAg känner mig  så fruktansvärt trött.

Vem är jag? Vad har jag för mål med livet? Jag har alltid varit av en lite velig natur, men jag trodde jag visste dessa saker, nu känns det som att jag inte vet någonting längre. Bara att någonting inom mig känns trasigt. Fruktansvärt söndrigt.  Raserat, som om hjärtat långsamt vittrar sönder därinne. Som om lagningen som tidigare fick mig att känna mig som en något helare människa hela tiden var fejk, och nu är jag här med min själsliga smärta igen.

När jag väl har fått fotfäste, när jag trodde att jag begravt mina demoner. För alltid sagt farväl. Har jag dragit undan mattan under mina egna fötter och slagits till marken, bjudit in dem igen. Nu står de där och hånler åt mig och min ynklighet. Min egen trasighet förtvivlar mig. För någonting inom mig är trasigt, och det gör ont i varje andetag. Ont i hjärtat. Åh du bröstsmärta hur väl känner jag inte dig. Du var min följeslagare varje dag under så många år! Jag känner dig så pass väl att i min värld i min kropp är du norm. Det som är riktigt. Jag trodde du var borta den här gången. Det kändes så bra att kunna andas utan att känna dig. Utan den här som trycker och stramar åt över bröstet. Men du tog väll bara semester. Jag kan inte säga att jag har saknat dig. Du hade gärna fått stanna borta för resten av mitt liv. Det har iallafall gett mit vetskapen om att man inte behöver känna så här, och jag hoppas att jag ska finna kraft nog att besegra dig igen. Jag ska ta död på dig. Det är ett löfte!

Så fort blossade smärtan upp, så fort kom känslorna av otillräcklighet. Behövd. Hm, jag smakar på ordet, och jag vet att alla människor är värdefulla. Men jag kan bara inte förmå mig att känna mig värdefull. Känna mig behövd just nu. Tur att jag har ett jobb att gå till. Där kan jag känna att jag får göra någonting med mitt varande. Men för mig måste livet vara mer glädje, än att bara känna sig betydelsefull på jobbet.

Hjärtat skenar och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att vara fel. Någonting är fel. Jag är fel. Något hänger över mig. Jagar mig, stressar mig åt det grövsta. Jag har gjort något. Förstöreskan...Jag är förstöreskan.. Det gör så ont. Minnet av orden som sas, som jag nu förstår. Monster! 

Jag känner mig starkare än sist jag mådde såhär, så även om min urkraft sugits ur mig och jag har förvandlats från min egen hjältinna till fröken vämjelig igen, så är det en tröst att det inte helt tycks ha övergivit mig. Det kostar så otroligt mycket energi att stå på benen just nu. Att bara orka andas nu, när det gör så ont att andas.. 

Fy fan vad jag fulgråter och svär gör jag ovkså som ni märker. Jädra vidriga helvetes agressiva demon! Jag kan inte andas, nu drar jag in ett andetag, men det finns ingen luft där för att fylla mina lungor, nu kommer hjärtat att ha rusat på för fort en sista gång, nu kommer det vara mitt sista, luften når inte fram, hjärtat slår för hårt pulserar sönder min hals och tinning, så fort att jag inte hinner med att känna dess slag. Och jag älskar livet och vill inte dö, men det inom mig som smärtar, säger att det kanske vore bäst så, att det vore en befrielse.

Jag är hon, det eviga ältandets patetiska häxa. Hon som går in sig så i sina känslor att det blir hennes sanning. Och jag är förbannad. Jodå flyförbannad. Det är ingen jävel som orkar vara trevlig när det gör ont att andas och man vill slita ut hjärtat i kroppen! Så jag svär och jag skriker och jag går in i det och raderar mitt rationella tänkande, när jag tar min ångestdemon i handen. Åh egentligen är jag så fruktansvärt ledsen att jag egentligen vill slippa vara bland folk. Slippa vara alls. Så jag spyr galla. Spottar spik. Och har ihjäl mitt inre välmående. Och varje tår fårar värk i min själ, trasar sönder.

Sen kommer självföraktet och knackar på. För jag älskar livet och jag vill egentligen vara en kärleksfull och omtänksam kvinna. En ljusarbetare som sprider kärlek och värme. Inte ångest och kyla. Så jag grillar mig själv kolsvart i mitt självförakt. Jag ser ingen som helst betydelse för min existens. Åh vad jag hatar mig själv just då! Hur kan det finnas någon mening med det? Hur kan det fortfarande vara här jag står och stampar? Har jag bara kämpat alla år för att slås ut så lätt, kämpat förjäves?

Hur kan jag som vill bygga med kärlek, vara hon som raserar sönder kärlek? Hon som ältar och klänger och förstör. Monstret! Förstöreskan! 

Och jag mediterar, affirmerar och tar mig tid att göra sådant som brukar göra mig glad, enligt konstens alla regler och jag antar att det är det som gör att jag fortfarande orkar stå på benen, och allt inte känns helt nattsvart.  Men det känns som mina ansträngningar inte når ändra fram till kärnan. 

Något är för sent. Det känns som att det är för sent. Och det som har gjort trasigt kan aldrig bli lika helt igen. Åh nog kan det vara vackert limmat, men fåran som fogar samman kommer alltid att vara synlig. Märkas av. Det är för sent. Det som är trasigt kan inte lagas igen hur mycket jag än försöker. Det är mitt fel och det gör så in i helvetes ont. Jag som skulle ha lärt mig. BORDE ha lärt mig. Men tydligen tyck jag inte ha lärt mig någonting.

Jag har redan förstört något så vackert. Något heligt. Det jag helst av allt inte ville förstöra. Och jag orkar inte bära den känslan av förstörelse på mina skuldror. Och för vad? Ren jävla dumhet! För att jag har lyssnat till negativa känslor som skapat förvirrade tankar i mitt inre. För att jag kopplade bort mitt rationella tänkande, när känslorna satte in. Jag är inget bra på det här.

Nu står jag här i min förtvilan och ledsenhet och vankar av och an. Hur ska jag orska stå på benen? Möta folk med ett leende, möta folk över huvudtaget?

Ett monster som skär i själarna på de jag älskar. Patetiskt!

Man kan inte alltid veta i förhand när man har sumpat sina chanser. Ibland blir man varse först när det är för sent, och då kan man stå där och ångra sig och gråta bäst fanken man vill.  Då kan man stå där och se segelbåten man borde varit med på segla iväg. Man står där i sin ensamhet och betraktar den eleganta båten. Så vacker och skuldbelägger sig själv, för man vet att om man bara varit lite tidigare, om man bara hade tagit ett annat steg. Då hade man varit ombord. Seglat mot sin frihet. 

Men nu är det för sent, och det är ens eget fel. Då kan man stå där med dumstruten på huvudet och skämmas, och möta demonens hånleende blick, känna hur det brännmärker hjärtat.

Känna sig liten, ensam och rädd. Känna sig överbliven och övergiven. Man är ensam, och de enda sällskap man mäktar bjuda in är antingen elaka demoner som hånar och skuldbelägger eller ensamhet som för med sig en tomhet i hjärtat. Och man blir bara trött. Så fruktansvärt trött. Man vill bara lägga sig ner.

 För om inte jag kan omfamna mig själv med kärlek?  Bjuda in det som är vänligt. När det gör så satanst ont i själen för att man måste betala priset av sin egen dumhet. För att något är trasigt som aldrig kan helt repareras igen.

 Hur ska man orka då? Hur ska jag orka?

Allt gott till dig underbara du <3

Med kärlek/

Jessika Poeten Johnsson