En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,

jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt

mot min älskade

jag var ensammast i världen i mitt mörker

allt kändes så fruktansvärt tungt,

jag såg ingen annan utväg

än att jag var tvungen att försvinna

jag, som var hon den otillräckliga,

det fasansfulla aggressiva monstret,

som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad

det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna

allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad

och aldrig tidigare i mitt liv

har jag någonsin blivit så rädd för mig själv

jag var övertygad om,

att nu hade jag förlorat förståndet precis

Monstret måste dö!

Men så,

mitt i all hopplöshet

mitt i helvetet, från ingenstans

en strimma hopp,

en liten tunn strimma, knappt förnimbar

men ljuset ifrån den blev överväldigande

för mitt destruktiva ångestmörker

det var som att livsglädjen på nytt

försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,

och mitt söndertrasade hjärta

fick ömt omfamna livsglädjen igen

jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,

omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,

utan närvarande just nu här, i livet

i mig,

Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig

och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt

att jag har en plats här, och den är inte förgäves,

den är oerhört värdefull,

jag är en kraftfull skapelse

och jorden behöver mina andetag, min kärlek

jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag

och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,

blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont

fortfarande finns mycket mörker

men jag möter det inte ensam

det finns kärlek

och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg

fast beslutsamma,

från och med idag

andas jag hoppfullt igen.

Det finns en kärlek som bär i oss alla.