Tack

Jag har sagt det till dig många gånger, tack
ändå känns det inte som att
den överväldigande tacksamhet jag känner inom mig
når fram,
det känns som att
jag aldrig kommer kunna tacka dig tillräckligt.
för när jag var som minst
när jag var fast i gamla tankemönster av mörker
oförmögen att se en utväg
när jag kände mig värdelös och otillräcklig
ledsen och äcklig
valde du att kliva in,
bre dina skyddande vingar över mig
valde att se min kraftfulla kärna
valde att se det positiva därinne i mig.
Tack,
för att du inte nöjde dig med att se
utan för att du valde att ingripa, stiga in
som en trygg kärleksfull vägvisare
för att du pekade framåt,
visade mig dörrar där framme jag inte hade ork
nog att upptäcka själv.
För att du gav mig modet att tro på mig själv
fick mig att tillåta mig att öppna dessa dörrar
fick mig att se på nytt och återupptäcka den kraftfulla energi
som jag så länge kuvat under min ångestdemon.
Tack, för att du valde
att inte bara vända dig om, tack för att du inte nöjde dig
förrän jag själv hade sett
vad jag gjorde mot mig själv.
För att du gav mig en chans att ta mig vidare på min resa
med lättat hjärta och en ny tro på mig själv
att du fick mig
att vilja ta kampen igen
fick mig att vilja se på mig själv igen
med kärleksfulla ögon.
Mitt hjärta svämmar över
hyser mängder av tacksamhet, slår kärlek
pulserar ömhet
och jag hoppas du förstår, att detta korta lilla ord
kommer direkt ifrån mitt hjärta
och för att det inte är något jag bara häver ur mig
utan att jag menar det av hela mitt jag
mitt varande, roten av min existens.
Ljusets och kärlekens vägvisare.
Min fina vän

Tack!